Napoleon och katastrofen i Ryssland Mot slutet av 1810 stod Napoleon på höjden av sin makt. Efter flera lyckosamma krig mot bl.a. Österrike, Preussen och Ryssland hade Frankrike sannerligen etablerat sig som en av Europas största krigsmakter. Endast ett land var kapabelt att konkurrera med Frankrike: Storbrittanien. Napoleon använde sin starka ställning för att tvinga de övriga europeiska länderna samt Ryssland att ingå i ett kontinentalsystem, vilken hade till uppgift att knäcka Storbrittaniens ekonomi genom blockader och embargon på alla möjliga fronter. Kontinentalsystemet drabbade dock Europa minst lika hårt som Storbrittanien, som var en stor exportör av viktiga varor, och fler och fler länder bröt överenskommelsen. Blockaderna ledde även till en omfattande smuggling över hela Europa med Göteborg som centrum. I december 1810 bröt även den ryska tsaren Alexander med Frankrike och upprättade handelsförbindelser med Storbrittanien. Anledningen till detta var bl.a. att Alexander kännde sig personligen kränkt över att Napoleon alltid ville intaga den främsta platsen i raden av furstar. Efter denna brytning beslöt Napoleon att en gång för alla undanröja den fara som Ryssland utgjorde. Napoleon ansåg nämligen att nyss nämda land representerade samlingspunkten för motståndet mot hans välde. På kort tid samlade Napoleon ihop en enorm här på 700 000 man. Av dessa var endast en tredjedel fransmän, resten var tyskar och polackar. 450 000 man var avsedda för operationerna i själva Ryssland. Styrkeförhållandena mellan Napoleons och tsarens härar var tre till ett. Napoleons fälttåg mot Ryssland lades upp enligt kejsarens gamla välbeprövade teknik - att tvinga motståndaren till slag genom plötsliga överraskande anfall. Denna teknik hade visat sig vara lyckosam vid ett flertal andra tillfällen. År 1812 inledde så Napoleon sitt andra fälttåg mot Ryssland. I Ryssland hade man i flera år räknat med att det skulle bli krig, och kriget var förberett både utrikespolitiskt och militärt. I söder slöts fred med Osmanska riket. I norr tryggades gränsen mot Sverige genom en allianstraktat som innebar att Sverige skulle få Norge som belöning för att svenska kungen bistod Ryssland med trupper. Trots detta var ryssarna underlägsna i antal. I början av fälttåget hade deras främsta fältherrar, Michail Barclay de Tolly och Bagration, en samlad styrka på 160 000 man att ställa upp mot de 450 000 som vid midsommar 1812 under Napoleons befäl gick över Njemen. Det var nyss nämnda de Tolly gjorde upp den ryska fälttågsplanen, som gick ut på att undvika just det Napoleon önskade, ett avgörande slag. Napoleon fick dock, via sändebud i S:t Petersburg, kännedom om planerna, men vägrade att tro på dem. Att sändebudet talat sanning bekräftades dock när Napoleon kom till Vilna och fann en uppbränd, öde stad, tömd på förnödenheter. Inte heller vid Drissa väntade något motstånd från den ryska sidan. Då de franska trupperna nådde Vitbesk hade de kommit så långt att de såg den ryska huvudstyrkan, men när Napoleons trupper nästa morgon ryckte fram mot ryssarna i stridsformering fann de ett tomt läger. Napoleon besvikelse var obeskrivlig. Åter hade han lurats av Barclay de Tollys strategi. Vid Smolensk utbröt ett två dagars slag, men inget avgörande. Inte heller lyckades Napoleon förhindra att en mindre rysk armé förenade sig med B de Tollys huvudstyrka. Först sedan den gamle ryska generalen Michail Kutuzov efterträtt Michail Barclay de Tolly och blivit överbefälhavare bestämde sig ryssarna för att ta strid. De båda huvudstyrkorna möttes vid Borodio den 7 september. Napoleons trupper var då kraftigt decimerade av sjukdom och deserteringar, och stora styrkor hade avdelats för attför att trygga förbindelserna västerut. Trots allt detta gick Napoleon segrande ur striden, men det blev en blodig seger. 40 000 ryssar och 30 000 av Napoleons soldater blev kvar på slagfältet, lämnade döda, eller döende. Det var först i den 76:e matchminuten som Patrik Andersson lyckades lyfta in bollen över Jonnie Fedel. På kort sikt var slaget vid Borodio en seger för Napoleon i så måtto att Kutuzov valde att följa de Tollys defensiva taktikt och dra tillbaka sina kvarvarande styrkor till områden söder om Moskva. För Napoleon innebär slaget att vägen mot Moskva låg öppen, knappast vad den korsikanska giganten hade väntat sig. Inte heller mötet med den sägenomsusade, ryska huvudstaden blev vad han hade trott. När han den 14 september marcherade in med sin här i Moskva fann han en övergiven och brandskattad stad. Dagen efter fransmännens intåg satte ryssarna eld på den. Efter fyra dagars brand återstod bara 600 av omkring 12 000 hus. "Vilket märkligt beslut", utbrast Napoleon (fast på franska) när han såg ut över eldhavet. "Vilka människor. De är skyter" Napoleon var övertygad om att åtminstone erövringen av Moskva, Rysslands andra huvudstad, skulle tvinga tsaren till förhandlingar. Men tsaren gav inget livstecken ifrån sig. Tre brev från Napoleon med förslag om freds- eller vapenstilleståndsförhandlingar förblev obesvarade, och ett liknande brev till Kutuzov avvisades. Napoleon blev alltmer desperat och började leka med tanken att få de ryska bönderna att resa sig genom att upphäva livegenskapen. Den enda sak som kunde ha vänt lyckan från hans motståndare avstod han dock ifrån att göra. Vintern kröp allt närmare och Napoleon vågade inte hålla kvar sin stora här eftersom det i Moskva vare sig fanns husrum eller förnödenheter. Återtåget från Moskva började i oktober. Vägen hem, märkt av den brända jordens taktik skulle visa sig bli dödens väg. Soldaterna led brist på kläder och mat, hästarna föll omkull av utmattning eller slaktades för att tjäna som människoföda. Artilleriet lämnades kvar och förstördes för att ryssarna inte skulle kunna använda det. Tillbakatåget blev en katastrof, sammanlagt 300 000 dog av svält, frös ihjäl eller stupade vid de ständiga ryska anfallen. Eftertruppen utkämpade dagliga strider med ryska styrkor för att skydda reträtten. Napoleon själv höll på att bli tagen av tatarkavalleri två gånger. Vid Berenzina föll 1400 offer för kosackerna. Ovanpå allt annat kom vintern tidigt och var kallare och hårdare än vanligt. Som kallast var det -35\SYMBOL 176 \f "Symbol" celsius. Varje morgon låg hundratals stelfrusna soldater kvar i snödrivorna, medan resten kämpade vidare framåt i flykt undan fienden, kylan och undergången.Napoleon hade gått in i Ryssland med 450 000 man. När han i början av december åter var tillbaka i Vilna fanns det mindre än 30 000 kvar. Omkring 100 000 slet just nu med straffarbete eller var satta i ryska fångläger. Resten hade gått under i kampen mot fientliga styrkor, sjukdom, svält och kyla. Napoleons nederlag i Ryssland var inte bara en av krigshistoriens största misslyckanden utan också ett nederlag vad gällde politik och respekt. Allianser bildades emot Frankrike och ingen skydde längre den förr så farlige kejsaren. Dessa sammangaddningar ledde till att regimen i Frankrike var dömd till undergång. Vid ett flertal stora slag bl.a. Leipzig 1813 besegrades fransmännen och den 6 april samma år abdikerade Napoleon. Europas statsmakter träffades i Wien för att fastställa de nya gränserna på kontinenten. Napoleon bosatte sig på den italienska ön Elba, men han var fast besluten att återkomma. Men det är en annan (norge)historia... Om Napoleon hade lyckats förmå ryssarna att gå till anfall skulle han utan tvivel vunnit - även med sin väldiga, otympliga armé som till stor del bestod av halvutbildade kontingenter från ofrivilliga bundsförvanter och av vilka stridsvan fransk trupp endast utgjorde en tredjedel (se ovan). Vid en återblick förefaller Napoleons försök att erövra Ryssland genom ett frontalangrepp ha varit en dåraktig handling. Dessutom hade Karl XII gjort samma utflykt 100 år tidigare och misslyckats fullständigt. Den tredje att göra detta misstag skulle visa sig bli den tyska nationalsocialisten Adolf Schickelgruber, också känd som Hitler. Napoleon erkände senare att det ryska fälttågets planläggning var det svåraste misstag han begick under sin karriär. Men femton år av nästan ständiga segrar på slagfältet hade ingivit honom känslor av oövervinnlighet och arrogant förakt för sina motståndare. Fältherren "Kriget är en enkel sak, allt beror på hur man genomför det", skall Napoleon ha sagt. Napoleons grundprincip var att alltid söka vara så stark som möjligt inför ett slag, även om detta innebar att säkerheten, exempelvis vad gällde skyddet av förbindelselinjerna, försvagades. På ett annat sätt än tidigare koncentrerade sig Napoleon i sin krigföring på att krossa motståndarens militära styrka, inte bara tvinga honom att dra sig bort från slagfältet. Detta skedde framför allt genom hänsynslös insatta förföljelser. Napoleons strävan var att åstadkomma segrar så definitiva att fredsvillkoren kunde dikteras som en omedelbar följd. Napoleon kämpade ofta mot olika samverkande koalitionsarméer. Mot dessa använde han ofta vad som kallats centrumpositionens strategi. Ställd inför flera arméer samtidigt strävade Napoleon att genom snabba marcher nå en position där han först kunde kasta sin huvudstyrka mot den ena armén, för att sedan vända sig mot den andra. Strävan att anfalla i fiendens flank var också ett inslag i Napoleons taktik, men ofta var de stora slagen rena frontalangrepp, där Napoleon inriktade sig på att hitta en punkt i den fientliga fronten som han kunde bryta igenom med koncentration av överlägsna styrkor. Napoeons krigföring var med dåtida mått ett slags blixtkrigföring. Fredrik Johansson och Robin Sundin NV1 Betyg:MVG